Fredag. Kan inte förstå vart den här veckan har gått, igen. Oftast är man medveten om att tiden går snabbt, men det gör liksom inte något. Nu har jag en definitiv deadline för allting, 15.4 far jag till England för en såpass lång tid att jag inte kan planera längre än tills avfärden, och när man är medveten om att slutet nalkar sig så gör det faktiskt något att tiden går snabbt. Dagarna radar inte längre upp sig i all oändlighet, det finns ett slut på det hela.

Det kommer att blir mycket farande. Först omkring i England, sen hem för en mycket hektisk vecka, sen iväg på välbehövd semester med Jenna och slutligen tillbaka till verkligheten i mitten på juni.

Förr tyckte jag om att resa bara för själva resandets skull. Jag brukade älska att vakna på ett nytt ställe och få ge mig ut på jakt efter en mataffär och ett nytt sim-kort till telefonen. Det kändes som en upptäcktsfärd. Och visst kan jag ännu tycka att det är skönt med miljöombyte, att det är roligt att upptäcka och inte minst att ensamma långresor är ett bra sätt att lära känna sig själv. Men lika mycket känns det jobbigt att fundera ut vad jag ska ta med mig, vart posten ska omdirigeras, hur blommorna ska klara sig, om pengarna kommer att räcka, var jag ska hitta ett gym, hur jag ska hitta in till stan och inte minst, hur jag ska klara mig utan alla vänner en tid.