Förra helgen förde jag upp min mammas gamla cykel till Vasa. Jag behövde den inte mera, eftersom jag fått tillbaka min gamla terrängcykel från Åbo. Min Nishiki är 15, snart 16, år gammal, superfungerande och snabb som vinden. De senaste dagarna har jag susat fram mellan turister, glasskiosker och felparkerade bilar med de vassa handbromsarna i högsta hugg.

Jag har alltid gillat att cykla. När jag var liten cyklade jag långa turer runt trakten i Vasa, kunde stigarna runt Molnträsket och vägarna från Jungsund till Gerby. Nu har jag omstationerat mig och under de senaste åren har jag och min cykelkarta upptäckt Esboskogarna, cykelvägarna som tar en nästan snabbare än metron till Helsingfors östra delar och kvällsturer längs vågbrytarna på södra kajen.

Igår cyklade jag och Jenni en tur tillsammans, sådär efter jobbet och med mål att hitta en glasskiosk (vilket vi inte gjorde). Suset av vinden, konstiga korsningar och problemen med att försöka hålla uppe en diskussion medan man cyklade gav mig precis samma känsla som för 15 år sedan, den där av fart och trygghet på samma gång. Jag gillar att cykla.