Man skulle ju kunna fråga sig var gränsen går när det gäller dumdristighet. Att ta på sig sommarskorna i minusgrader och åka på världens förkylning? Att lova tusen olika saker på jobbet som man ändå inte hinner med? Eller att ge bort sitt hjärta gratis fast man vet att det kommer att ligga i rännstenen om inte så lång tid? Hm.

Och visst, att ge bort lilla hjärtat är väl bra, likaledes njutningen av sommarskor. För där kanske dumdristigheten egentligen är listighet. Kanske är det så att man ändå vinner mer än förlorar? Åtminstone är det skönt att inte vara försiktig, utan att smaka på fartvinden emellanåt. Men ändå...

Jag känner att det inte riktigt funkar att bara tuta och köra längre, jag tror han också börjar förstå det. Vilket ju är synd, för att tuta och köra är ju otroligt roligt. Nu kommer det jobbiga, och jag har ingen lust att vara med om det. Pina och plåga och skit.