Mina vänner är viktiga för mig. Jag tillbringar mycket tid med dem, och de förgyller mina dagar på många sätt. Och bland vännerna finns många olika sorters människor. Gamla och nya, lugna och oroliga, sådana som liknar mig och sådana som är min motsats, härifrån och därifrån osv.

J är en av mina äldsta vänner. Vi träffades första dagen på sjuan i högstadiet, fick pulpeterna bredvid varandra tror jag. På klassen fanns det givetvis andra, och bättre, vänner. Sedan hamnade vi på samma klass i det klasslösa gymnasiet. Och sen lyckades vi studera tillsammans. Och nu nästan jobbar vi tillsammans. Och gör mycket annat tillsammans. De där 15 åren i bagaget är ingen tyngd, utan bara en spark framåt.

Och jo, vad jag skulle säga var att J igår hävde ur sig något som gjorde mig glad. Hon sade mitt i allt: Men det är ju sådär det måste vara, inte för att han är han, utan för att du är du. (Självfallet som resultat av mina morrningar om opålitliga och otacksamma män.) Och när hon säger det, då är det säkert sant.