Som J sade så har vintern varit lång och tung. Känns som om hela året från förra våren tills nu har varit en enda lång uppförsbacke, med sporadiska vattenpölar att blöta ner sockorna i. Det är länge sedan jag varit så själatrött som jag varit på sistone. Jag hoppas innerligt att det ska vända snart, att en liten nerförsbacke ska ge mig fart under hjulen och litet ork framåt. Solskenet i morse gav en föraning om medvind.

Inte för att det hänt något speciellt på så sätt, som skulle ha gjort året tyngre än förr. Mest kanske det handlar om att den rosenröda drömmen jag länge levt i har förbytts till verklighet. Man inser väl i något skede att allting inte alltid är bra, att man inte klarar vad som helst och att man ibland misslyckas med saker och ting. En nyttig läxa säkert, men inte alltför rolig. Och det är sant, i jämförelse med många andra ska man inte klaga. Men kanske jag i alla fall får säga att jag är glad att det är vår.

En första vändning kom för några veckor sedan då kaninen och jag tillbringade en lång, slö helg i Åbo-båbo. Ibland behöver man inte mer än en morgonkopp kaffe, mjukisbyxor, solsken genom fönstret och goda vänner omkring sig. Sånt ska mitt liv ha mera av från och med nu!