Jag ber om ursäkt innan jag skriver. Förlåt. Men i alla fall vill jag säga att jag idag är glad att jag inte bor i närheten av mina föräldrar mer. De vänner som jag följer, vars föräldrar bor här i Helsingfors, verkar alla stressa massor med att hinna hem och äta påskmat, att inte göra föräldrarna arga genom att inte visa sig, eller så är de sura för att något syskon har kris och vägrar visa sig vid påskbordet. Det är så mycket lättare när man inte är i närheten.

I och för sig får man kosta på sig längre resor, både i rum och tid, men eftersom de sker mer sällan så känns det aldrig som ett måste att resa. Och det är alltid skönt att vila upp hemma. Jag tror, kort sagt, att det är bra för den mentala hälsan att inte bo i närheten av sitt barndomshem.

Och sen var det den där andra saken. Jag har flera dagar haft en orolig känsla i ryggmärgen. Vaknat på morgonen och känt mig rastlös, otålig och inte fullt så glad som jag borde. På samma gång är jag trött, och får inte något gjort. Eller, jo, jag har städat, fixat kompisens trädgård, tränat och en massa annat, men inte sådär hyper-effektivt som jag är van. Undrar vad det är. Kanske det är bara våren. Kanske det är de berömda knopparna som brister.