Jag har alla skäl i världen att vara sur. Sovit dåligt, äckligt skitigt hemma, ingen tid att städa, ingen tid att vara, stulen cykel, sura människor omkring mig, svårt att få sagt det man vill. Och mycket mer. Men det vill sig inte. Sur på ytan, men glad där längst inne.

Var hemma och hälsade på Vasa i helgen, fick en stund att leka med barnen. Det är nog konstigt hur de verkar se på mig som en självklar del av deras värld. Och det är jag så tacksam för. Ibland här, ibland där, men alltid finns jag till för dem om det skulle vara något. Minstingen undrade när jag sku komma tillbaka, men sade genast efteråt: Det blir nog inte så snart för du är ju så mycket borta. :)

Jag kan inte förstå mig på folk som surar. Sådär tyst-surar. Man kan väl säga hej i alla fall.