Nu bär det iväg. Först till solen med Johanna, sen på jobb till Kanada. Två-tre veckor tillsammans. SKönt.

Skönt att komma bort från jobb och vardag, få tid att bara vila först. Och skönt att få komma till en ny omgivning med jobbet, att få höra någonting än det jag redan kan. Nya människor och friska vindar.

Skönt också att ge kroppen en chans att vila. Den här veckan höll det på att gå illa när en förkylningsjävel nästan kom åt att bita mig. Men jag fick den bortmotad. Bara det att det kändes i halsen och jag hade litet feber en kväll är för mig ett tecken på att jag är trött. Min rygg gör ont av allt sittade de senaste veckorna och mina ben orkar knappt upp för trapporna. Vila och värme gör säkert gott.

Sen ska det blir skönt att komma ifrån mitt trassliga privatliv en stund. Har meddelat mannen att han får lov att tänka över saker och höra av sig om han tycker att vi kan jobba vidare på vad vi har. Jag har gjort klart att jag är beredd att se på honom litet närmare, men jag kan ju självklart inte göra det om jag inte vet att han är med. Och nu menar jag inte pojkväns-med, men åtminstone så att han hellre är med mig än någon annan just då. Vet inte om det är ett drag från uppfostran eller kanske mer troligt min utbildning, men jag har svårt att förstå folk som inte kan fatta beslut. Även om man inte är säker är det ju oftast lättare att ha ett beslut som man sen kan konstatera att var rätt eller fel, än att vela omkring i evighet. Få saker är för evigt, det mesta kan man ändra sen.